Idag har jag mått ganska bra faktiskt.. har funderat mycket på mc-kortet och körkortstillståndet (mc) jag fick igår. Det ska bli sååå spännande tycker jag!

Jag tänker fortfarande mycket på Bobby och vill fortfarande att han ska komma tillbaka, behöver honom jättemycket just nu!!

Tänker på min andra vän oxå Patrik Kamph som tog livet av sig på min födelsedag..

Att livet kan vara så oförutsägbart??!!

Varför?

 

Det finns så mycket jag vill göra.. så mycket jag vill lära mig.. det finns så mycket jag kan tänka mig arbeta med men jag vet inte vilken ände jag ska börja i!!

Hur vet man det? Vad som är rätt för just mig?

 

Funderar på att börja jobba igen.. men fortfarande så är det så otroligt läskigt.. inte för själva jobbets skull utan för att jag är rädd för att jag inte ska kunna säga ifrån när jag inte orkar mer. Att jag ska ignorera vad min kropp säger och bara vara alla till lags igen. Och i samma veva komma tillbaka till den hemska händelsen som hände förra gången.

Att jag ska gå så långt som att ta kniven igen och skära mig.. för att jag inte orkar med att säga ifrån i tid.

*suck*

Undrar varför jag fungerar så??!!

 

Det är ju ett halvår sen sist jag gjorde det.. men jag har tänkt på det många gånger och jag har föreställt mig om hur det skulle vara att köra in i ett träd.. bara för att se om jag överlever. typ....

Helt sjukt egentligen ju. Att man kan tänka sånna tankar.

 

Jag menar... allt började nog inte med rånet, det tror jag inte. Innan har mitt liv inte varit en dans på rosor direkt.. det har varit jättebråkigt hemma och jag har fått vara lugnet i lägenheten, typ hållt ihop familjen. Sen efter det så har jag inte kunnat arbeta med min utbildning och efter det fick jag jobb som jag tillslut blev allt duktigare i och fick mer och mer ansvar i. Så mer och mer ansvar och typ skitdålig sömn på det.. stressigare och stressigare.. sen brakade det bara ihop en dag och jag kom hem storgråtandes och bara snurrade runt i lägenheten gråtandes och alldeles förvirrad. Tillslut hämtade jag en "mattkniv" och satte mig i sängen.

Jag bara grät och sa "Snälla nån hjälp mig!!!!!"

Tillslut så hade jag dragit ett tag med kniven utan att jag direkt märkt det... jag märkte att det blödde och jag gjorde om det.. jag gjorde det tills jag inte kände nån smärta längre!!

Då sjönk jag ihop på golvet brevid sängen och bara låg där i chocktillstånd, alldeles jätteslut!!

Anders ringde mig flera gånger och jag orkade inte röra mig.. va så trött.

 

Han blev så ledsen den kvällen.. och jag lika så, för det var jag som gjort honom ledsen.

Usch!!! =(

 

Nu orkar jag inte skriva mer.. så ni får hålla tillgodo!!

/Sarah

 

©Sarah