Innan rånet var jag en harmonisk människa som älskade livet och som gärna arbetade hårt för att få det jag ville.
Jag var aldrig riktigt ledsen och nere utan mest glad hela tiden! Jag njöt av att vara hemma och även att vara hemma
hos pappa.
Känslorna var aldrig överväldigande utan de låg ständig på plus, på en jämn nivå.
Under det att rånet pågick blev jag som en annan människa. Jag fick panik men var samtidigt ko-lugn.. jag var så otroligt
rädd att jag ville krypa ur skinnet.. jag blev alldeles snurrig i hela kroppen och jag visste varken ut eller in. Allt jag
kände kan bara beskrivas med ett ord:
NEJ!
Men inte bara det ordet kommer ens i närheten utav vad jag kände, det finns inget ord som kan beskriva det.
Nu efter rånet, över två år efter.. så har jag kommit en liten bit på vägen.. men många känslor och orosmoln finns fortfarande
kvar. Inpräntat i mitt undermedvetna.
Känslan över att kunna vara säker i sitt egna hem har försvunnit och jag har inte fått det tillbaka än, tror inte jag
någonsin får det.
Känslan över att kunna slappna av i sin säng och bara låta sig somna in är något jag inte känt sen den natten. Har inte
heller sovit en enda bra natt sen dess heller.
Känslan att alltid vara orolig för framtiden finns inom mig, dag och natt. Frågorna kommer och går.. oron går i vågor..
