Har nu arbetstränat i två veckor och redan säger min kropp ifrån allt vad den kan.. Vet inte om jag pallar gå till jobbet imorn.. men antar att jag måste. *sucka uppgivet*

Framtiden just nu känns så otroligt ouppnåddbar, den är inte inom räckhåll.. borta, för långt borta.

Jag vill kunna komma tillbaka till 25% av min arbetstid och det är så otroligt svårt just nu.. vill bara sätta klorna rakt ut och klösa alla som tvingar mig dit.

 

De senaste dagarna eller snarare den senaste veckan.. har jag blivit mer och mer depprimerad och viljelös.. jag orkar inte hålla modet uppe och smilgroparna på sin plats.. bara att leva suger musten ur mig just nu. Och sen att leva upp till andras förväntningar är dessutom något så fruktansvärt stressande att jag håller på och tappar förståndet.

Att jag bara mår sämre och sämre gör i sin tur att jag allt oftare tar ut allt på killen sen när jag kommer hem.. vilket inte direkt gynnar vår relation och i sin tur mitt välmående.. *suck*

Ännu en ond cirkel som jag hamnat i..

 

Sen har vi ju Anna Lindh som blev brutalt mördad för ett par dagar sen... och även EMU-omröstningen... ååh.. snacka om att man får magkatarr.

Nu blev det NEJ till EMU och Annas mördare är fortfarande på fri fot. De släppte bilder på den misstänkta mördaren idag men polisen vill inte uttala sig om det är honom de letar efter eller inte..

Kan det inte va slut på alla kriminella saker i världen nu?? Räcker det inte??

Folk svälter ihjäl och somliga bråkar om vilken tro som är den rätta eller ej... *suck på alla*