Men jag måste säga att det är svårt att tänka överhuvudtaget.. alltid är det nåt som stör. Tyvärr. *suckar*

Hur kunde det sluta som det gjorde? Med självmordsförsök och total deppression?

Vad var det som drev mig till det? Var det avsaknaden av säkerhetskänsla.. eller att jag inte fick hjälp från början??

Fast det kanske inte är så konstigt när det enda man uppfattat som sin enda säkra plats tas ifrån en, hemmets borg.

Hemmet är ju den borg, fästning man har som man ska kunna känna sig som mest säker i.. men nu har jag inte den kvar. Den är bortrövad för alltid.

Men å andra sidan så fick man upp ögonen och kunde förstå att man faktiskt inte är så säker i livet som man tror!!

 

Mycket har skett sen den 13 januari 2001.. jag har genomgått rättegångar, överklagan, förtvivlan och oro.. det finns så mycket att man inte orkar tänka på allt.. det är för smärtsamt.

Jag måste säga att jag hade nog inte varit i livet idag om jag inte fått det stöd som min familj givit mig. Att de tålmodigt fått ta emot min totala osäkerhet. Jag vet inte om jag själv hade pallat för det om det hände mitt barn. Men jag tror att man som förälder blir väldigt stark och omsorgen blir ens första prioritering.

 

I början efter rånet så tänkte jag aldrig själv på hur mycket jag hade förändrats. Jag kommer inte ihåg så mycket av den tiden, det är mer mamma som har suttit och förklarat och berättat hur jag var då. Och när jag hör det så tycker jag det är läskigt.. att man kan bli så förstörd bara under en kort tid.

Hon berättade att jag frågade så fort hon skulle gå utanför dörren vad hon skulle göra och vart hon skulle.. Om jag skulle blivit ensam hemma när hon gick så skulle jag följa med henne till varje pris. Jag var som en svans, var alltid nära henne.. vart hon än skulle.

Kommer ihåg att hon frågade mig när hon kom hem den dan på söndagen efter det hade hänt att om jag ville att de skulle sätta upp gallrena för fönstrena och om jag ville ha hundarna hos mig.. eller om jag ville sova inne hos min lillebror eller lillasyster. Men jag sa bara att jag inte ville det.. jag ville inte verka rädd och osäker. Men nu i efterhand så förstår jag att de såg det vare sig jag ville det eller inte.

Första tiden va ett rent helvete.. jag sov knappt på nätterna och kunde inte koncentrera mig på dagarna.

Det tog hårt på mig och min kropp. Jag jobbade allt mer och hårdare på jobbet för att begrava mina känslor och tankar. Jag ignorerade hur jag mådde psykiskt och bara fortsatte i allt högre tempo. Jag lyssnade inte på min kropp som sa ifrån. Inte ens när jag började sjukanmäla mig allt oftare insåg jag att något var fel. Inte ens när kroppen blev sjukare och sjukare rent fysiskt. Infektioner och sjukdomar avlöste varandra.

 

Klart de på jobbet tyckte jag gjorde ett bra jobb och det i sin tur gjorde att jag fick mer och mer ansvar.

Och så i sin tur fick jag allt mer press på mig att göra mer på samma tid jag var där.

Kunderna tycker om mig och säger att jag är den bästa som finns i den affären. Att jag är den som är mest human och den man kan prata med. Jag är ju bara mig själv.

 

Från att ha varit den som svansat efter mamma har jag nu kommit så långt att jag faktiskt kan vara ensam hemma utan större problem på dagtid, kvällstid är det värre.

Och att gå o lägga sig själv i sängen är fruktansvärt jobbigt.. somnar gör jag bara när jag är tillräckligt utmattad.

 

En lång väg återstår att vandra men med rätt hjälp och med medicin hoppas jag att jag kan bli så pass bra att jag kan börja jobba deltid igen och kunna somna och sova utan problem. Utan att vakna flera gånger under natten och utan att drömma konstiga och läskiga drömmar.